Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lösa, gråtande saknad av det första hemmet och
den verkliga hustrun eller den förste maken och
barnen. När livet börjar skriva sitt facit, ter sig
det som senare skett, upplösningen, ja kanske flera
flyttningar från den enes till den andres armar,
som sorgliga tillfälligheter, vilka, även om de
bedrövligt nog inträffade, aldrig borde ha fått
upplösa det som var avsett att förbliva makens och
makans plats i det stora sammanhanget. Jag har
sett en dylik vådeld som räckte inte bara i ett,
icke i fem, utan i flera år, försänkte hemmet
i som det tycktes hopplös smälek och faktiskt
skilde makarna från varandra. Men det kom icke till
någon skilsmässa. Båda makarna levde sedan
länge nog för att kunna i årtionden tacka sin Gud,
för att de återvunnit varandra och icke inför
lagen åtskilt vad Gud hade förenat. Jag tänker
på bekännelser av elände och otrohet, av
jämmerliga förhållanden. Så till sist hör jag en skrovlig
basröst, som med en bottenärlig och allvarlig
människas övertygelse säger: »Man måste väl ha
respekt för löften som man giVit och för
äktenskapet, även om det tyvärr tidvis blivit helt
annorlunda än man drömde.» Onormala äro vi, de flesta
ibland oss, och ju högre man ställer kravet, ju
klarare och renare idealet lyser för ens ögon, desto
större bli bristerna. Men självtukt, förlåtelse,
upprättelse, övervinnelse av det egna självet och
trohet även i prövningen hör till sådant, som ingen
människa ångrar.
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
