Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag kan aldrig glömma en regel, som ett barn
gav: Påpeka icke svagheter! Svagheterna synas
nog hos de andra. De äro kanske retsamma och
förargliga. Men var ridderlig och stark, dölj dem,
tala bort dem. Stryk icke under dem. Följ icke
svaghetens impuls att plocka fram det som är
beklagligt och klent och undermåligt, fel och brister,
utan låt de döda begrava sina döda. Låt sådana
svagheter sjunka ned i omärklighet och glömska.
Jag menar nu, när svagheten och felen uppträda
hos en, som är tyngd och trött och som lider
mycket mer än du av de brister och jämmerliga
förhållanden, som du frestas att förarga dig över och
förvärra. »Bären varandras bördor, så fullborden I
Kristi lag.»
För åtskilliga år sedan gjorde jag då och då
bekantskap med en gosse* som lydde det ovanliga
namnet Svengars. Han fanns icke till i den så
kallade fenomenvärlden, utan han var liksom så
många, gossar och flickor i barns fantasi en
idealbild. En förbättrad dubbelgångare, vilken utförde
vad den verklige gossen i sina bästa stunder ville,
men tyvärr nog icke alltid mäktade. Denne
Svengars lagade allt, som var söndrigt. Hade hans
mor tappat bort någonting, så skyndade han sig
genast att leta reda på det. Han var aldrig sur
eller olydig. Han steg upp genast, då han blev
väckt. Blev någon mindre kamrat överfallen av en
större, så skyndade Svengars genast till hjälp. Det
var en glädje att tänka på Svengars. Och nu efteråt
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
