Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergspredikans värde - X Sörjen icke för morgondagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grundförhållande till Gud. Det djuptänkta ordet i
Barnabas’ brev 6:13 får tvärtom här i själva
historien en ny tillämpning: »Det yttersta bliver som
det första». Så långt vi kunna skönja tillbaka i
religionens historia, är tillit och förtröstan det
egendomliga och särskiljande draget i människans
ställning till gudomen. Glada fester i gudarnes
gemenskap äro just utmärkande för den primitiva
religionen. Man föreställer sig vanligen — även
Sabatier har i sin Religionsfilosofi något skattat
åt denna uppfattning — i en viss
överensstämmelse med ett ofta anfört ord av Statius om att
fruktan skapat gudarne, att den primitiva människan
kände huvudsakligen förskräckelse och ängslan
inför sin gud, och att förtröstan och trygghet inkom
i religionen först så småningom, i den mån den
utvecklades. Detta är nästan att vända upp och ned
på förhållandet. Känslan av Guds storhet och
avstånd från människan med därmed följande
»gudsfruktan» är tvärtom resultatet av den tidigare
religionens framsteg till en ny och högre ståndpunkt.
Denna förändring vållade visserligen på de flesta
håll en förvandling av den innerlighet, som
utmärkte släktskapsreligionen, till ett krasst
förhållande av gåvor och förtjänster och en slavisk
fruktan, men den var en nödvändig genomgång till en
högre ståndpunkt. På ett ställe i religionshistorien
bryter detta högre, som saknar all analogi och
trotsar alla utvecklingslärors förklaringar, tydligt
igenom: i den gammaltestamentliga uppenbarelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
