Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergspredikans värde - XI Bedjen och eder skall varda givet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
neka att gå. Du går in i din bönekammare
förströdd, splittrad, obestämd, uppriven. Du
kommer därifrån med återvunnen självständighet,
med klar tanke och fast beslut. Du går till bönen i
vanmäktigt uppror och med knotande sinne mot
det hårda slag, som drabbar dig. Du kommer
därifrån med ödmjukt, stilla sinne. Sådant är
företeelser, som envar kan förvissa sig om i en bedjande
människas liv. Men rationalisten har här en
förklaring, som tillåter honom att stanna inom sina
förskansningar: ensamheten, den lugna eftertanken,
ditt fördjupande i dig själv har verkat detta. Om
en »bönhörelse», det är om en god verkan av bönen,
kan man ju här tala. Men det blir en figurlig
om-tydning av Jesu klara ord: »Gud skall giva eder.»
Färre äro de, som vilja gå ett steg längre. Bland
dem finnas många goda kristna. För dem är Gud
den högsta av alla verkligheter. Men ett Guds
särskilda ingripande i vårt liv i samband med vår
bön och på något sätt föranlett därav kunna de
icke erkänna. Det skulle skada Guds höghet. I
bönen ställa vi oss inför hans heliga anlete.
Betraktelsen av hans majestät och av Jesu lydnad intill
döden lär oss, trots vårt hjärtas motsträvighet, ofta
efter lång och svår kamp med vår naturliga
människa att bedja Jesu bön: Fader, ske din vilja.
I denna bön består enligt dem bönhörelsens väsen.
Vi hava en djup aktning för den kristna
erfarenhet, som kommit så långt och som stannar därvid.
Vi hava lärt oss att icke avfärda den med något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
