Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förord av prof. Ax. Herrlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vill man taga Locke på orden, synes det visserligen
lätt nog att här få hans medhåll. Sitt kapitel om den
bokliga undervisningen inleder han med att påpeka, att
han sätter den sist, då han anser den vara det minst
viktiga stycket (s. 185). Och den avdelning av detta
kapitel, som behandlar utanläsningen (s. 217), åberopas
med förkärlek av motståndare till formella
minnesövningar som den klassiska vederläggningen av dylika
strävanden. Oförnekligt är ju ock, att Locke här
bestrider möjligheten att i egentlig mening uppöva
minnet, vilket för honom exklusivt ter sig som ett
naturanlag, och särskilt möjligheten att genom
minnesövning inom ett visst specialområde skapa en medövning
för memorering av material av annan art. »Om
Xerxes», säger han, »var i stånd att kalla vid namn varje
menig soldat i sin här, som bestod av hundratusen man,
så tror jag man kan antaga, att han icke vann denna
underbara förmåga genom att lära sina läxor utantill,
när han var gosse» (s. 219). Detta medövningens
problem ligger nu visserligen icke så enkelt, som Locke
ansåg. Och våra dagars psykologiska forskning har på
experimentell väg sökt komma detta problem till livs,
utan att dock ännu ha genomarbetat det på ett så
omfattande och allsidigt sätt, att en definitiv lösning kan
anses föreligga. Men vare med detta specialproblem
huru som helst, Locke har dock ej heller ifråga om
minnesövningen varit så ensidig, som det strax ser ut.
Efter sin vidräkning med vad han härutinnan anser som
onatur fortsätter han: »Jag menar härmed icke, att
man ej skall giva barnens minne övning» (s. 220). Han
tillfogar, att det är nyttigt att »dagligen giva dem
något att lägga på minnet, men alltid någonting, som i
sig själv är värt att minnas, och som ni aldrig vill se
bortfallet ur deras hågkomst, närhelst ni frågar eller
de själva söka därefter». Det är alltså i grunden blott
mot en memorering utan plan och urskillning av
materialets värde, som han opponerar sig, men icke mot
minnets odling för ett bestämt ändamål. Och vore
detta ändamål icke blott den Lockeska gentlemannens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
