Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIII. Belevenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medgiven och passar den lika bra, som artigheter passa
för vuxna människor. Eller åtminstone, om en del
mycket nogräknat folk betraktar det som fel, är det
förvisso ett fel, som man ej bör fästa sig vid utan överlämna
åt tiden, informatorn och umgänget med människor
att rätta. Därför tror jag icke det är värt, att ni
låter er son få otrevnad eller bannor för den saken
(såsom jag ofta ser, att barn få). Men där stolthet eller
elakhet visar sig i gossens uppträdande, där måste man
få bort det genom vänliga föreställningar eller genom
att skämma ut honom.[1]
Ehuru barn, när de äro små, icke böra mycket
besväras med regler och ceremoniösa former för belevenhet,
finns det dock ett slags obelevenhet, som mycket lätt
utvecklar sig hos ungdom, om den ej tidigt hålles
tillbaka, nämligen en benägenhet att falla andra
människor i talet och avbryta dem med någon motsägelse.
Om nu vanan att disputera och det anseende för gott
huvud och lärdom detta vanligen skänker, — såsom
vore det den enda måttstocken och det enda beviset
på kunskaper, — om det nu är detta, som gör unge
män så ivriga att söka anledningar till att rätta andra
människors framställning och att ej försumma något
tillfälle att visa sin begåvning, det lämnar jag därhän;
faktum är, att jag funnit lärde män mest utsatta för
klander i detta stycke. Det kan ej finnas värre
ohövlighet än att avbryta en annan mitt i hans tal. Ty även
om det icke innebär oförsynt dårskap att svara en
person, innan man vet, vad han kommer att säga, är detta
dock en tydlig förklaring, att vi äro trötta på att höra
honom tala längre och ha missaktning för vad han
säger, att vi ej anse detta kunna intressera de
närvarande utan vilja, att de skola höra på oss, som hava
någonting att komma med, som är värt deras
uppmärksamhet. Detta visar mycket stor sidovördnad och kan icke
annat än verka stötande, och dock är detta den
ständiga följden av nästan alla avbrott. Om så därtill, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
