Print (PDF) - On this page / på denna sida - Synd, nåd och samvete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BLÅD UR MIN TANKEBOK *
Man åberopar sig på ett godt samvete. Ja,
samvetet är den engel, som Gud ställt att bevaka
vårt hjertas portar. och i barndomens dagar för-
nimma vi tydligt hans röst. Senare blifva vi ofta
lomhörda. Så snart samvetet blifvit för oss en
bandhund, lära vi oss att mata det med egenrätt-
färdighet. Ursäkter saknas aldrig och upprepas så
länge, att gårdsvaktens skall efter hand tystnar. Sådant
är mångens goda samvete. Helt förstummas kan
det dock aldrig. När det länge sofvit och slutligen
vaknar, tränger dess röst genom kopparmurar och
jagar oss framför sig som tjufvar i natten.
Det finnes tungsöfda och lättsöfda samveten.
De lättsöfda kunna oroas af ett missförstådt ord, en
förbjuden rätt, en röd bandstump. Man måste be-
handla dessa samveten som sjuka barn; man får
icke »förarga en af dessa smas’.
Lycklig den, som kan lugnt pröfva tankar och
ord, känslor och handlingar i Guds ords spegel och
pröfva dem så, att man ej går till ordet med en
förutfattad mening. Endast de renhjertade kunna
se Gud. Endast de, som bortkasta all egen klokhet,
blifva delaktiga af Guds vishet.
18~95.
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
