Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingenting praktfullare, än en svart molnvägg i öster, en
klar nedgående sol i vester, ett landskap i skinande
grönt och en hvit fiskmås, blänkande mot det mörka
molnet. Dina grumliga färgblandningar, dina askgrå
moln och dufna dimmor äro icke för mig. Morgonskymningen
är mig kär, emedan den väntar dagen,
men aftonskymningen gör på mig intrycket af ett
sorgset farväl. Hellre nattens mörker, när det uppnått
sin svartaste skugga och ögat vet, att svartare
kan det ej blifva, att fastmer skall ur dess sköte
framgå ett ofödt ljus. Natten är skapelsens moder,
såsom julnatten är Frälsarens födelsetimme, men
endast därför, att allt högre lif uppstår ur död, all
varaktig glädje ur djup sorg och allt himmelskt
hopp ur ett tröstlöst nu, där hvarje utsigt synes
förlorad.
Omskiftet af dag och natt är en hvila för ögat
och tillfredsställer hjertats vankelmod. Vi skulle ej
älska ljuset, om vi ej fruktade mörkret. Polcirkelns
grannar ha fått en stor gåfva, när dem förunnats
lång dag och lång natt utan afbrott:
»Ömsom badad i ljus och dränkt i den eviga natten».
Kontrasternas styrka har här framkallat en intensiv
lifslängtan, som tropikerna sakna. Kraften
tyckes sofva i vinternatten, men hans energi, när
han vaknat med vårsolen, känner sig mäktig att
bryta berg. Huru spejar ej nordbon i januari efter
den första morgonstrimman, huru veknar ej hans
hjerta i vemod vid anblicken af den första stjernan
i slutet af juli, sedan himmelens sköna lyktor i tre
månaders tid varit osynliga!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
