| 152 |
KONUNG David säger: »Vårt lif är sjuttio, högst åttio år, och när det bäst varit hafver, har det möda och arbete varit».
Österlandet med sin brännande sol älskade hvilan och ansåg för en straffdom, att Gud efter fallet gaf menniskan möda och arbete. Alla folk, som icke berörts af kristendomen, anse arbetet ovärdigt den frie mannen och belasta därmed qvinnor och slafvar. Kristendomen har proklamerat arbetets ära, och dess dotter civilisationen arbetar rastlöst. Socialdemokratens fordran på högsta möjliga lön för minsta möjliga arbete innebär krig mot både kristendom och civilisation.
| 153 |
Emedan lifvet är kraft, är arbetet lifvets mening och dagsida. Nattsidan, hvilan, kännes så skön, emedan hon är arbetets moder. Tag bort kraftens förnyelse, återupprättelsen, och hvilan är endast dödens förgård.
Likväl arbetar ingen blott för att arbeta. Arbetet är medel, icke ändamål, -- vägen till något annat framför. Och på detta andra beror arbetets värde.
Hvarje osjelfviskt kropps- eller själsarbete för sitt och de sinas bröd tjenar, medvetet eller omedvetet, ett högre ändamål, Gud, mensklighet, fädernesland. Det är endast de personliga, sjelfviska motiven: makt, ära, vinning, njutning, som förnedra arbetet till en träldom, emedan de, sjelfva förgängliga, binda arbetaren vid ett stoft som förgås. Så medfödt är det oändliga i den fria menniskoanden, att hvarje ändlig, personlig åtrå är endast ett maktlöst försök att ingjuta lif i en afgud af ler.
Tacka Gud för att han med en välsignelse, ej med en förbannelse straffat två barns olydnad i paradiset! Så kan endast en Gud straffa.
Hvad vore vi utan arbetet? Tanklösa, ofria, sofvande varelser,
ständigt emottagande, aldrig gifvande, utan förmåga att öfverflytta
vår vilja i handling och likväl ständigt längtande, sökande, frågande,
med det oändliga framför oss och inom oss vår brinnande törst efter
det eviga lif, för hvilket vi föddes.
