| förord i |
AF UTGIFVARNE.
FÖR något mer än tio år sedan begynte Z. Topelius samla de strödda bladen af »Min tänkebok», hvartill han redan 1870 hade uppgjort den första planen. Det var hans önskan att gifva sin efterverld en inblick i hans personliga uppfattning af tidens och evighetens stora frågor, icke för det, att han tillmätte sin åsigt en afgörande betydelse, men emedan han kände sig manad att framlägga den såsom frukten af ett långt lifs erfarenhet.
Den ursprungliga planen omfattade ett vida större antal uppsatser, än dem författaren förunnades
| förord ii |
Vid en blick på dagteckningen under hvarje uppsats finner man, att de allra flesta tillkommit år 1895, eller kort efter det författaren vid sjuttiosju års ålder genomgått en lifsfarlig sjukdom. Tänkeboken förändrade då till en viss grad riktning. Det rent andliga innehållet blef det öfvervägande, och bladen om nystafningen, qvinnofrågan, bildande konst, vetenskaper, dödsstraffet, likbränningen, med flera blefvo oskrifna.
Äfven i andra afseenden måste detta Topelii sista arbete betraktas som ofullbordadt. Luckor och brister kunna spåras, dem författaren vid utarbetandet tänkte sig kunna fylla. Anteckningar i marginalen märkas måhända som oarbetadt material. Men endast de mest fragmentariska och de af författaren sjelf icke gillade uppsatserna hafva uteslutits. Ett kapitel om kriget finnes påbörjadt och flera gånger omskrifvet, senast den sista dag författaren skänktes helsa och arbetskraft, 12 februari 1898.
| förord iii |
Z. Topelius var mer än de fleste författare genomträngd af ansvarskänsla för sitt ord. Han säger i ett fragment af företal till denna bok: »Hvarje ord skapar sin tankeverld, från allmaktens: varde! ända till barnets joller. Därför kan intet ord återvända spårlöst till källan. Naturljuden förgå, tanken i sig är frö utan grodd, ordet är handling och bär sitt ansvar.»
Helsingfors i oktober i 1898.
