Blad ur min tänkebok / Min tro (1898) Author: Zacharias Topelius Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

MIN TRO.

Tron är menniskoandens botten. En ande utan tro är ett bottenlöst haf. Därför börjar hvarje lifsåskådning med tron.

Min tro är min ensak med Gud och angår andra blott i den mån, den kan antagas hafva ett inflytande. Jag bekänner denna tro närhelst, hvarhelst ett vittnesbörd är af nöden, men jag anser öfverflödigt att framvisa den som något slags inträdeskort för himmelen. Här bör jag blott angifva min lifsgrund.

Jag är lycklig att hafva uppvuxit i den lutherska kyrkans tro, hvilken jag älskar och vördar, icke för att jag håller denna kyrka för ofelbar eller allena

4

saliggörande, utan för att hon ärligt söker sanningen i Guds uppenbarade ord. Jag tror som ett folkskolebarn på Luthers lilla katekes, alltså på den treenige Herren Gud, hans lag och hans evangelium. Och detta tror jag af själ och hjerta, icke af egen kraft, förnuft eller lärdom, utan af Guds nåd, som genom Kristus kallat mig till sitt underbara ljus.

Ett bör jag icke förtiga, nemligen att jag anser kristendomen i sitt innersta väsen vara lif, icke lära. Kyrkornas dogmer hafva tillkommit för att klargöra och begränsa trons innehåll, men äro endast bristfulla menskliga försök att formulera i bokstaf det, som endast kan genomlefvas i ande. Hvilka söndringar, hvilka olidliga bittra trätor mellan de kristne har ej denna bokstaf föranledt! Jag anser, att kristendomens hela väsentliga innehåll kan sammanfattas i några få enkla ord: Jag tror på Gud Allsmäktig, min Fader, himmelens och jordens Skapare. Jag tror på Jesus Kristus, Guds Son, Menniskans Son, min och verldens Frälsare. Jag tror på Guds helige Ande och evinnerligt lif.

Icke en bokstaf mer, men icke heller en prick mindre. Förena alla söndrade kyrkor, sekter och meningar i denna bekännelse, hvilken ju ingår som grundtanke i alla kristnas tro; håll fast vid detta föreningsband, lägg ringa vikt på alla bisaker vid dess sida, och alla skola sluta sig samman vid Kristi kors, men mycken ofrid och mycken förargelse skola hafva upphört på jorden.

Jag förstår icke den tolerans, som anser hvarje tro lika god, endast den är uppriktig. En gräns måste finnas mellan sanning och villa. Jag erkänner

5

ingen kristendom utan bibelns Kristus. Jag dömer villfarelsen, icke den villfarande. Jag kan icke se in i en medmenniskas innersta. Jag känner icke de vägar, på hvilka Guds Ande kan leda oss alla genom mörker till ljus; jag vet blott, att de äro många. Hvarför skulle min väg vara den enda rätta, den enda möjliga?

Kristendomen är ett mysterium, som kan bevisas endast af inre erfarenhet. Utan denna döma vi som den blinde om färgen; med denna måste vi böja oss som barn för Guds och bibelns auktoritet. Men detta hindrar oss icke att tänka, granska och fråga, dock alltid ödmjuka. Skriften sjelf skall besvara frågorna; icke så, att vi utplocka de ställen, som stödja vår förutfattade mening, och förbise eller förneka de motsägande, utan så, att vi lemna vår mening åsido och jemföra det skenbart stridiga såsom lärjungar, hvilka redligen söka sanningen. Jag är olärd i skrifttolkning och tillmäter min mening ingen betydelse. Men jag frågar som många andra och vill nämna ett par frågor, på hvilka jag tror mig ha funnit ett svar.

Jag har t. ex. funnit ett förvillande öfversättningsfel i Luthers lilla katekes, andra trosartikeln. Luther fann i grekiska grundtexten ordet hades, dödsriket, på hvilket ord katolikerna stödja sin lära om skärselden. För att undvika denna lära, öfversatte Luther hades med helvetet, »nedersteg till helvetet». Men enligt Math. 25: 41 är helvetet före domen endast tillredt för djeflarna, och Kristus skulle således hafva nedstigit till dessa. Jag läser därför i andra trosartikeln: »nedersteg till dödsriket».

6

Viktigare för bibelforskningens frihet är läran om Guds treenighet, hvilken för tviflarne är den mest hårdnackade stötesten. Jag vågar en tolkning på grund af 1 Kor. 15: 24-28. Paulus säger, att vid änden skall Kristus, sedan allt blifvit honom underlagdt i domen, öfverlemna riket åt Fadern och sjelf varda underlagd honom, på det att Gud skall vara allt i alla. Alltså, på samma gång vi bekänna den treenige Herren Gud, hindrar oss intet att tänka oss tredelningen begränsad till Kristi mission för verldens frälsning, det är till tiden, tidsåldern (aion) från verldens skapelse till verldens ände. Därefter följer en tidlös evighet, där en odelad Gud är allt i alla.

Vår tanke kan icke sträcka sig öfver tidens gräns. Kristus har här, som alltid, valt de menskliga liknelser, Fader, Son och Ande, under hvilka vår tanke kan uppfatta frälsningens verk, och betonar därför på samma gång sin enhet med Fadern och den odelade Faderns öfverlägsenhet. I öfrigt må tviflarne ihågkomma, att menniskan, skapad till Guds afbild, likaså är i tiden ett treenigt väsen af kropp, själ och ande, men i ett tillkommande lif, efter domen, till sitt väsende ande.