Blad ur min tänkebok / Synd, nåd och samvete (1898) Author: Zacharias Topelius Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

SYND, NÅD OCH SAMVETE.

LIFVET och döden äro sammansatta af synd och nåd, Eva och Maria, fall och upprättelse. Rättfärdighet är menniskoverldens grundtanke, helighet är Guds. Utan synd funnes ingen rättfärdighet: detta är menniskans stora brist. Utan nåd funnes ingen helighet: detta är Guds fullkomlighet. »Gud såg på menniskors barn och se där var ingen rättfärdig, icke en.» Menniskan såg upp till Gud i Kristus, och se, där var mer än rättfärdighet, där var lagens fullbordan öfver allt menskligt mått, där var rättfärdigheten vorden Guds helighet.

Vi kunna icke tänka oss rättfärdighet utan pröfning, utan frestelse, utan möjlighet till fall. Gud

20

har ej velat skapa någonting så färdigt, att det ej behöfver en utveckling: han skulle då nödgats upprepa sig sjelf. Gud allena är det fullt färdiga, af evighet fullkomliga; hans utveckling kan endast tänkas i hans skapelse, som utstrålar hans herrlighet. Hvad Gud vore ensam i sig själf utan sin skapelse, är för oss ofattligt och därför lönlöst att söka utgrunda. Filosofien söker förgäfves ett ord, som skulle inrymma gudsbegreppet ensamt för sig. »Det absoluta»? - Ord utan innehåll.

Med en känsla af sviket öfvermod, men på samma gång med en känsla af lättnad, nedstiga vi åter från detta ofattliga till vår konkreta menskliga synkrets med alla dess brister. Där återfinna vi Gud i menniskogestalt så som vi älska att tänka oss en allsmäktig konung, en vis och barmhertig fader, kännande hvad vi känna, dömande hvad vi döma efter det högsta mått af rättvisa och kärlek, som vi kunna tänka oss. Och det visar sig, att denne förtrogne, mensklige Gud står oss mycket närmare, än alla tankens försök att skapa en Gud af kropplösa abstraktioner. Det är med denne, icke med vetenskapens Gud, som vi hafva att uppgöra vår räkning om synd och nåd.

Hvad är synd? Ett uppror mot Gud och hans sedliga verldsordning, uttalad i hans lag. Detta uppfatta de flesta såsom de positiva yttre lagbrott, hvilka budorden uppräkna, och anse sig rättfärdige, när deras samvete ej har sådana att förebrå dem. Kristus har härtill lagt tankesynden, känslosynden, ordsynden, för hvilka vi måste häpna, när vi ransaka vårt innersta, och från hvilka icke den skuldfriaste bland oss kan

21

fritaga sig. Redan däraf förstå vi, att rättfärdighet inför menniskor betyder intet inför hjerteransakaren. Men därtill komma ännu uraktlåtenhetssynderna, hvilka Kristus särskildt nämner på domedag. Att icke göra det goda, likställes af honom med att göra det onda. Hvilket förskräckande djup i detta domslut! Det är ej nog att icke stjäla, icke mörda, icke beljuga, förtala, vredgas, afundas, hata, hvarje gång vi försummat en kärlekens gerning, hvarje gång vi icke förlåtit, icke älskat en ovän, ha vi brutit mot den fullkomliga kärlekens lag och stå utan ursäkt. Den lilla bäcken af synd, som vi tycka oss se rinna genom vårt lif, uppsväller vid Frälsarens ord till en brusande flod, som rycker hela vår inbillade rättfärdighet ned i sin afgrund.

Och ändock, barmhertige Gud, har du ännu en planka för oss. Den ende syndfrie bland menniskors barn räcker oss sin hand, som han räckte Petrus i de brusande böljor, och säger till oss: »Hvilken som tror på mig, han skall lefva, om han än död blefve». Synden är dödens moder, Kristus är lifvets Herre, och lifvet i Kristus är syndens död.

Detta är nåd. Det är rättfärdiggörelse gentemot vårt förflutna lif, helighet gentemot det tillkommande. Dagligen slinta vi under vår vandring ned i den djupa floden och hvarje gång räcker oss Kristus åter sin hand öfver branterna. Hvarje gång vi synda, brusar hela floden af det förgångna öfver oss, och hvarje gång Kristus upprättar oss, ligger floden bakom oss torr som en vårbäck i sommarens sol.

22

Man åberopar sig på ett godt samvete. Ja, samvetet är den engel, som Gud ställt att bevaka vårt hjertas portar. och i barndomens dagar förnimma vi tydligt hans röst. Senare blifva vi ofta lomhörda. Så snart samvetet blifvit för oss en bandhund, lära vi oss att mata det med egenrättfärdighet. Ursäkter saknas aldrig och upprepas så länge, att gårdsvaktens skall efter hand tystnar. Sådant är mångens goda samvete. Helt förstummas kan det dock aldrig. När det länge sofvit och slutligen vaknar, tränger dess röst genom kopparmurar och jagar oss framför sig som tjufvar i natten.

Det finnes tungsöfda och lättsöfda samveten. De lättsöfda kunna oroas af ett missförstådt ord, en förbjuden rätt, en röd bandstump. Man måste behandla dessa samveten som sjuka barn; man får icke »förarga en af dessa små».

Lycklig den, som kan lugnt pröfva tankar och ord, känslor och handlingar i Guds ords spegel och pröfva dem så, att man ej går till ordet med en förutfattad mening. Endast de renhjertade kunna se Gud. Endast de, som bortkasta all egen klokhet, blifva delaktiga af Guds vishet.

26.8.1895.