- Project Runeberg -  Blad ur min tänkebok /
Tro och vetande

(1898) Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
7

TRO OCH VETANDE.

TRON omfattar menniskans centrala krafter och är, aktivt som passivt, den starkaste makt på jorden. Tron förliknas vid makten att flytta berg; tron slår och upprättar, helar och dödar. Hvem rasar som fanatismen? Hvem lider som martyren? Hvem älskar som den besvarade, hvem hatar som den besvikna kärleken? Tron allena är förvissad om himmelens salighet. Och denna makt vågar vetandet i sitt öfvermod förneka och håna, vetandet, som beständigt söker, frågar, gissar och icke kan uppställa något så visst i dag, att icke ett annat vetande bestraffar detta i morgon med lögn! Vetandet är Juno
8
i molnet, som tanken beständigt tror sig omfamna i dimmorna och ständigt åter förlorar ur sigte. Ringaktar jag vetandet? Fråga mig, om jag vill återgå till Ptolemei geografi, fråga mig, om jag aldrig i mitt eget inre känt menniskoandens osläckliga törst att forska och fråga! Och likväl säger jag, att vetandet, som mäter stjernorna och lodar verldshafven, är ett svagt barn i jemförelse med den jättestarka tron, som öfvervinner verlden, bevittnat dess skapelse och förutsäger dess ände.

Många betrakta tro och vetande som oförenliga motsatser. De kristne säga: förnuftet får icke mästra tron. A sin sida uppställer vetenskapen som sin första regel att förneka tron. Båda fara vilse; tro och vetande äro icke oförenliga, de komplettera hvarandra, de ingå i hvarandra såsom källan ingår i floden, såsom sagan ingår i historien. Skriften, som så ofta bestraffar falsk lärdom och varnar för den kunskap, som uppblåser, likställer ingenstädes vetandet med otron. Kristus säger: jag är sanningen. Paulus säger: vi veta på hvem vi tro. Det förnuftiga vetandet ingår i tron, som en bevisad inre erfarenhet, likasom tron ingår utan bevis i vetenskapens axiomer. Naturvetenskapen bygger verlden af atomer; visa mig atomerna, visa fram etern! De finnas ingenstädes, de äro en obevisad tro, och likväl tviflar ingen på deras tillvaro. Källan förnekar floden genom att qvarblifva inom sin bädd, floden förnekar källan genom sin rörelse framåt, Och dock är källan intet annat än en flod i hvila, floden intet annat än en källa i rörelse. Bådas mål och ände är det ändlösa hafvet. Tron börjar och slutar
9
med Gud: det högsta vetandet. Vetenskapen börjar med en förutsättning, som är intet annat än tro och slutar gent emot det oändliga med en fråga. Hvad är då detta annat än en väg från tro till tro, från källan till hafvet?

Därför är tron den ständigt rörliga, skiftande, växlande menniskoandens botten, af hvars intensitet folkens lifskraft beror. Ett folk är starkt utåt och inåt endast så länge det bevarar sitt gudsmedvetande, sin tro. Förloras detta, börjar en aftyning, som ingen glänsande civilisation i längden kan uppehålla. Civilisationen berör endast menniskans periferi, ej hennes innersta, och är sjelf ändlig, hemfallen åt det ändligas undergång.

En man utan tro är en våg utan strand, rotlös, bottenlös, roterande kring sig sjelf eller kring ändliga mål, som för tiden påkalla hans medverkan. Han har dock dessa mål, så länge de hålla; men en qvinna utan tro är en sjelfmotsägelse. Om än så begåfvad med tankens skärpa och omdömets klarhet, finner hon icke där sitt lifs centrum; hennes bestämmande motiv äro invuxna i det omedelbara, reflexionslösa, obetingadt hängifna som utgör trons innersta väsende. Undertryck denna lifsgrund, lär henne bygga på den kritiska tanken, och hon är icke qvinna mer, hon är en bastard af kritik och känsla, reflexion och passion, vacklande mellan båda och utsatt för bådas förvillelser.

I sin betydelse af kristen lifsmakt har tron sin motsats i otron, antingen denna bekänner läran och förnekar lifvet eller öppet förnekar lif och lära. Den förra formen är den allmännaste; så djupa rötter
10
har dock bekännelsen, att den helst bäres som död tro på läpparna med ett förströdt eller bortvändt hjerta. Men otro i den betydelse, att man ingenting tror, är ett ord utan innehåll. Natura abhorret a vacuo, naturen tål intet tomrum. Där ett sådant i vårt innersta uppstår, inrusa spöken. Så oskiljaktig är tron från menniskans innersta väsende, att äfven den, som förnekar allt, dock slutligen måste tro på sig sjelf. Fritänkarne bedraga sig: den Gud de förneka återkommer ofelbart som afgud. Det tidehvarf, som dyrkade förnuftet, var ända till bräddarna uppfyldt af vidskeplig vantro. Du, som kallar Gud en gammal barnsaga, knäfall för Cagliostro, begär svar af de döda eller tillbed dig sjelf!

8.3.1895


The above contents can be inspected in scanned images: 7, 8, 9, 10

Project Runeberg, Fri Jul 25 15:55:23 2003 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tankebok/trovetan.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free