Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
marken, nästan en avgrund — det var en uttorkad
flodbädd. På dess botten ringlade sig lättjefullt en bäck,
övervuxen med vass och fullströdd med tuvor.
Här nere voro de fullständigt osynliga från fältet med
saporoglägret. Åtminstone såg ej Andreas, då han
vände sig om, annat än en mer än manshög
brantsluttande vägg; på krönet vaggade några stänglar av
stäppblommor, och över dem hängde månen som en skära
av gyllenrött guld. Ett lätt vinddrag, som listade sig
ned från stäppen där uppe, tillkännagav att det ej
var långt kvar till gryningen. Men ingenstädes hördes
något avlägset hanegäll: varken i staden eller de
härjade omgivningarna fanns det längre en enda tupp.
På en liten bjälke överskredo de bäcken och nådde
motsatta stranden, vilken tycktes än högre än den
föregående och reste sig som en verklig ravin emot dem.
Uppenbarligen var detta ställe av naturen en stark
punkt i befästningsgördeln runt staden; åtminstone
var jordvallen här lägre, och ingen besättning blickade
ned från den. Men i stället höjde sig längre bort den
tjocka klostermuren. Den branta stranden var tätt
bevuxen med starr, och på den smala släta remsan ned
mot bäcken stod en manshög vass. Uppe på branten
syntes resterna av ett staket, som en gång i tiden
omgivit en trädgård; framför det klängde bredbladiga
kardborrar, och bakom det trängdes molla, taggig slån
och en solros, som stack huvudet fram över de andra.
Här drog tatarkvinnan skorna av och gick barfota
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
