Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tvärtom, den förlänade henne någonting
oemotståndligt och segerrikt.
Och Andreas kände sin själ fyllas av en andaktsfull
fruktan, där han orörlig stod framför henne. Också
hon tycktes överraskad vid anblicken av kosacken, som
stod där i hela sin styrka och ungdomliga
mannaskönhet, och vars lemmar även i denna förstening buro
vittne om sin självsvåldiga, obundna smidighet. Med
en klar fasthet lyste hans ögon, i en djärv båge krökte
sig de sammetsmjuka brynen över dem, de solbrända
kinderna blossade av vårlig eld, och lent glänste den
unga svarta mustaschen.
»Nej, jag kan inte tacka dig som jag borde, storsinte
krigare», sade hon, och silverklangen i hennes
stämma darrade. »Bara Gud kan löna dig, inte en svag
kvinna som jag...»
Hon sänkte ögonen. Som två härliga halvcirklar av
snö föllo ögonlocken ned över dem, kantade med
fransarnas långa strålar; hela hennes ljuvliga ansikte böjde
sig, och en lättrodnad spred sig från kinderna uppåt.
Andreas förmådde ingenting svara. Han hade velat
lätta hela sin själ, säga ut det lika eldigt som det brände
därinne — men han förmådde ej. Någonting tystade
hans läppar, någonting tog varje ljud av hans ord.
Han kände att han, som blivit uppfostrad i seminariet
och sedan fört ett krigiskt nomadliv, inte var i stånd
att svara på sådana ord, och han fylldes av avsky för
sin tölpiga kosacknatur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
