Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I detta ögonblick kom tatarkvinnan in. Hon hade
redan hunnit skära det av Andreas skänkta brödet i
små skivor; nu bar hon in det på ett guldfat och ställde
det framför sin härskarinna.
Den vackra polskan såg först på sin tjänarinna, sedan
på brödet — så vände hon ögonen mot Andreas, och
mycket låg i de ögonen. Denna rörande tacksamma
blick, som vittnade om hennes maktlöshet att säga ut
de överväldigande känslorna, sade Andreas mer än
alla ord skulle kunnat. Han blev med ens så lätt om
hjärtat, allt tycktes lösa sig för honom. Hans känslor
och själsrörelser, som dittills legat bundna av en
osynlig hand, lyfte nu befriade på vingen; de ville redan
utgjuta sig i en hejdlös ordström, då plötsligt den vackra
flickan vände sig till sin tjänarinna och frågade oroligt:
»Men mor? Har du fört bröd till mor?»
»Hon sover.»
»Och till far?»
»Ja. Han sade att han själv skall komma för att tacka.»
Hon tog ett stycke bröd och förde det till sin mun.
Med outsäglig glädje såg Andreas hur hon bröt det
med sina glänsande fingrar och började äta. Då
mindes han plötsligt den hungergalne, som hade dött för
hans ögon, så snart han svalt en bit bröd. Han
bleknade, grep henne i armen och ropade:
»Nej, ät inte mera nu! Du har så länge varit utan
bröd, det kan förgifta dig.»
Hon sänkte genast handen, lade brödet tillbaka på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
