Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det är omöjligt», sade Andreas, »det får aldrig i
världen ske att den bästa och skönaste bland kvinnor
skulle drabbas av ett så bittert öde, då hon är född för
att allt vad högt och ädelt som finnes på jorden skall
böja knä för henne som för ett helgon. Nej, du får inte
dö! Du får inte, jag svär vid mitt liv och allt vad jag
har dyrast — du får inte dö! Men om ingenting
hjälper — om varken mannakraft eller böner kunna
avvända det onda ödet — då skola vi dö gemensamt, jag
skall dö före dig, vid dina vackra knän, och först mitt
kalla stoft skall man kunna skilja från dig.»
»Du bedrager både dig själv och mig, riddare»,
svarade hon och skakade sakta på sitt vackra huvud. »Jag
vet det till min stora sorg, jag vet det alltför väl, att
du inte kan älska mig. Jag vet vad plikten bjuder dig:
din fader, dina kamrater och ditt fosterland kalla dig,
och vi — vi äro dina fiender.»
Andreas ruskade häftigt på huvudet och rätade ut
sig så rak som en strandpoppel.
»Vad bryr jag mig om fader, kamrater och fosterland?
Om det gäller den saken, så hör på: jag har ingenting
av allt det där! Ingenting, ingenting!» upprepade han
med samma röst och med den handrörelse, som hos
den styvsinta kosacken uttrycker att han fattat ett
beslut, oerhört och outförbart för varje annan. — »Vern
har sagt att Ukrajna är mitt fosterland? Vem har gett
mig det till fosterland? Vårt fosterland är det, som vår
själ söker och som är oss dyrare än allt annat. Mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
