Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
Och en lång stund fortsatte de dammiga och
utmattade krigarna att slunga hotelser mot varandra;
de hetsigaste på bägge sidorna överöste varandra med
rappa salvor av skällsord.
Slutligen skildes man åt. Somliga lade sig till vila,
trötta efter stridens vedermödor; andra strödde jord
i sina sår och revo sig förband ur dyrbara dukar och
kläder, dem de tagit av fallna fiender. Men de, som ännu
voro vid friska krafter, började samla hop liken av
sina kamrater och bevisa dem den sista hedern. Med
sina svärd och lansar grävde de gravarna; i mössor
och rockskört hämtade de upp mullen; andaktsfullt
sänkte de kosackkropparna dit ned och myllade frisk
jord över dem, för att ej korpar och rovfåglar skulle
få hacka ut de fallnas ögon.
Men de polska liken bundos vårdslöst i tiohövdade
buntar vid svansen av vilda hästar, och kosackerna
piskade dem i väg och drevo dem länge kors och tvärs
över fältet, ansättande dem med vinande nagajkor.
De vettlösa hästarna flögo över stock och sten, över
bäckar och backar och släpade efter sig de blodiga,
dammiga och dyiga polska kropparna.
Vid aftontid satte sig alla kosacklagen ned i kretsar
och talade länge om de enskilda hjältedåden, till evigt
minne för barn och sena släktled. Ingen gick tidigt
till vila, men längst av alla satt den gamle Taras kvar.
Han grundade oupphörligt över frågan, vad det betydde
att Andreas ej hade synts bland fienden. Hade sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
