Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
fäderneslandets namn de uttalade, icke hans mors eller
bröders — det var den vackra polskans namn.
Taras gav eld.
Som ett av lien mejat ax, som ett ungt lamm, vilket
känner det dödsbringande stålet i sitt hjärta, sänkte
Andreas huvudet och sjönk utan ett ljud omkull i gräset.
Länge stod sonmördaren och såg på den livlösa
kroppen. Ännu som död var han fager att se: det manliga
ansiktet, helt nyss besjälat av kraft och ett för
kvinnorna oemotståndligt behag, utstrålade ännu en
underbar fägring; de svarta ögonbrynen beskuggade som två
sorgband de bleknade dragen.
»Varför blev han inte en god kosack?» sade Taras.
»Högväxt var han, svarta ögonbryn och ett ansikte
som en ädling hade han, och hans arm var kraftig i
striden. Men likväl gick han under, ärelöst som en
erbarmlig hund gick han under!»
»Vad har du gjort, far? Är det du som har dödat
honom?» frågade Ostap, som kommit ridande dit.
Taras nickade.
Ostap såg den döde oavvänt i ögonen. Det gjorde
honom ont om brodern, och han sade:
»Farlille, skall vi inte ändå låta honom komma på
hederligt sätt i jorden, så att inte fienderna får skymfa
honom och rovfåglarna slita honom i stycken?»
»Han blir nog begraven utan oss», svarade Taras.
»Det kommer varken att saknas gråtare eller gråterskor.»
Och ett par ögonblick tänkte han: borde han kanske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
