Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ELEVSKOLAN och DE KUNGLIGA TEATRARNA - 11. »Afrikanskan»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»AFRIKANSKAN». 65
Det hade talats om den såsom något
utomordentligt under flera ár, och nästan lika lång tid
hade man också arbetat på densamma. Många
voro i början af den meningen, att operan
helt enkelt var omöjlig att uppföra i Stockholm
med de resurser som här voro att tillgå. Icke
så till vida som att det fattades oss sångkrafter.
Ingen operascen i Europa hade måhända bättre
än dem, den svenska scenen ägde år 1867. Men
man fruktade för den öfverdådiga apparaten och
den sceniska anordning, som fordrades.
Äfven teaterns förste chef, hofmarskalken
af Edholm, tvekade i det längsta och fruktade
för de kolossala kostnaderna, men den djärfve,
entusiastiske regissören, Ludvig Josephson, dref
saken igenom med sin vanliga hänsynslösa kraft,
för hvilken allt måste vika. Sommaren 1866 for
han till Paris och Briissel, där Afrikanskan då
gafs och återkom hem med det stolta
utlåtandet: »att vi skola gifva operan vida bättre än
de förmå därute I» — och det besannade sig
äfven, när stunden var inne.
Det svåraste var med skeppet i tredje akten,
hvilket fritt skulle röra sig på scenen i det
storm-uppfyllda hafvet och slutligen förgås med hela
sin besättning under det stora skeppsbrottet.
Men det fanns den tiden vid teatern en ung
man, nästan endast en yngling, som tjänstgjorde
såsom maskinarbetare. Det var den unge P. F.
Lindström, en stilla, drömmande natur, men ett
mekaniskt geni, när det slutligen fick komma till
5. — Från mitt teaterlif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
