Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Filip Bauck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fick erlägga tre kronor utöfver sin kvitterade
lön; men Bauck fäste sig aldrig vid småsaker.
Trots sina små och tarfliga ekonomiska
omständigheter var dock Filip Bauck alltid
magnifik i sitt uppträdande. Sålunda höll han sig
med hund, en liten svart argsint racka, som
var ovettig på alla liksom Bauck själf. Detta
lilla djur hyste Bauck en varm kärlek till.
En gång kom husbonden med sin följeslagare
in på Lungmosen, där just en stor slaktarhund
befann sig, hvilken lilla “Mulle“, sin
vana trogen, genast anföll och högg i öronen.
Det skulle dock Mulle låtit bli, ty den
jättelika slaktarhunden reste sig tvärt och bet
Mulle midt öfver ryggbastet, så att han
nedföll död. Nu grät Bauck, samlade ihop
lämningarna i ett Stockholms Dagblad, under det
den i lokalen sittande skämtaren “Kulan“
skref följande versifierade nekrolog öfver
kräket:
»Som Neros själ så såg mitt yttre ut,
I allt min husbond’ lik och trogen.
Jag skällde, fick så stryk till slut,
Och så en dag jag dog på krogen.»
Med regissören Ludvig Josephson låg alltid
Filip Bauck i öppen fejd till följd af sina
många pojkstreck, hvarmed han oväntadt
tillställde alldeles särskilda effekter i de operor,
hvari han uppträdde. Sålunda roade han sig
med att i kröningståget i “Orleanska Jungfrun“
lossa hakarne på en kurfurstes benskenor,
hvaraf följde att, när denne nedsteg från
kyrktrappan, skenorna rasade om honom och han
stod där i ett par smutsiga trikåer. En gång
när “Judinnan“ gafs, i hvilkens första akt kejsar
Sigismund kommer inridande med sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
