Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Vilhelm Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på Vesterlånggatan och då han kom till
porten, fann han, att han icke hade någon
portnyckel. Men han ville in och hamrade på
med den stora portklappen. Men ingen kom
och öppnade — men polisen kom i stället.
Denne förbjöd strängt allt bultande, hvilket
dock Jacobson föga brydde sig om. Så bar
det i väg Kåkbrinken upp till Stortorget, där
polisvaktkontoret den tiden var beläget. Nöjet
kostade den morske och ohörsamme Vilhelm
femton kronor “för oljud och ohörsamhet“.
Några dagar eller nätter därefter var
Jacobson åter borta och på hemvägen mötte han
samma poliskonstapel. Denna gång hade han
portnyckel, men nu rann sinnet på honom.
Han tog nyckeln ur fickan, satte den under
näsan på polisen och röt: “Sakramenskade
f—hund, den här gången har jag nyckel!“
Åter till polisvaktkontoret och tjugofem
kronors böter för “missfirmelse af polis i
tjänstgöring“.
Men sjukdom bräcker äfven hårda sinnen
och mot slutet af sin lefnad blef Jacobson
äfven mildare stämd. Han älskade då att
prata bort en stund med gamla kamrater,
hvarvid han visst icke uraktlät att tala om
sig själf och sina många inbillade triumfer,
hvilket man dock må förlåta scenens fåfänga
barn. Mycket skimrar för dem i ett ljus,
som andra icke se.
Vilhelm Jacobson dog 1889.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
