Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Fritz Arlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stjernström en resa till Paris, men som han icke var
mycket hemma i språket, bjöd han Arlberg med
sig som ciceron, emedan denne var fullt hemma
i franskan. Men en lämpligare ledsagare hade
nog Stjernström kunnat få. I världstaden lät
Arlberg sin chef sitta på hotellet, tog tjugu
francs och gick ut och “såg på stan“. En
gång voro de tillsammans å en teater och
sågo en komedi. Vid en replik i pjäsen brast
publiken i skratt. Stjernström knuffade då
på Arlberg och frågade: “Hvad sa’ de, som
var så roligt?“ Störd och otålig utbrast
Arlberg: “Om jag också sa’ det — så begriper
herrn det inte ändå!“ — Roligare kan man
ha af att betala pariserresa för folk, det måste
medgifvas.
Den pjäs Stjernström medförde hem
och uppförde var “Den ondes besegrare“, och
den blef ett evenement för Mindre teatern och
icke minst för Fritz Arlberg, som här
spelade “den onde“. I denna pjäs uppträdde
äfven den då unge Oscar Arnoldson såsom
Josef. Men nästan hela intresset samlade sig
kring den förledande Asmodei person. Man
formligen slogs om biljetter och vid spektaklets
slut stodo vid uppgången till scenen dubbla
köer af damer, hvilka sökte uppfånga en skymt
af “den sataniskt-gudomlige“. Läsaren må
fråga sina mödrar eller mormödrar om det
icke den tiden var värre än nu för den
gudomlige Arvid Ödmann.
Stycket gick öfver hundra gånger — något
ovanligt den tiden — och efter hundrade
gången gaf Edvard Stjernström en splendid
fäst å scenen, hvartill voro inbjudna hofvets
herrar, diplomatiska kåren, börds- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
