Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Fritz Arlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
börsadeln, den litterära världen och pressen till
ett antal af 300 personer.
I fästtalet talade Stjernström äfven för de
uppträdande, men som han var gramse på
Arlberg, nämnde han icke denne, utan framhöll
särskildt Arnoldson, hvilken hade gjort
styckets framgång — —
Då hördes en röst ur massan, som högt
utbrast: “Jag undrar hur herr Stjernström
skulle burit sig åt, om herrn icke haft fan
till hjälp?“ — Det var Arlberg, som själf
gaf sig revanche.
Snart öfvergingo såväl Arlberg som
Arnoldson till operan, och nu började för begge
en ny æra. Här kommo begge på sin rätta
plats och icke minst Arlberg inskref här ett
lysande namn i vår operas glansperiods
historia. Hvem af oss äldre minnes icke
sådana skapelser som hans “Don Juan“,
grefve de Nevers i “Hugenotterna“, Nelusko
i “Afrikanskan“, “Hertig Magnus“, “Den
flygande holländaren“ och ännu många flera.
En viss obändighet i lynnet behöll
Arlberg emellertid, som alltid satte honom i
opposition mot vederbörande och denna
föranledde slutligen hans afgång från operan, till
stor förlust för konsten.
Då Ludvig Josephson år 1879 öfvertog
Nya teatern gick äfven Arlberg dit och här
verkade han äfven under flera år, med lika
framgång i skådespelet som i operetten,
hvilken senare han adlade genom sin nobla konst.
Utom teatern var Arlberg den älskvärdaste
kamrat och bibehöll hela lifvet igenom ännu
när åren strött silfver i håret något af den
glade studenten i sinnet och älskade att lefva
med de glada. Bellmanssångare såsom få,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
