Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 29. Gamle teaterskräddarens minnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“En gång, då “Turken i Italien“ gafs,
skulle Uddman komma in med mask för
ansiktet, hvilken han tar af sig på scenen.
Olle Strandberg hade emellertid sotat
insidan af näsan, så att, när Uddman blottade
sitt leende ansikte, var näsan kolsvart.
Publiken skrattade, men Uddman visste ej
ett dugg hvaråt, förr än ridån föll.
“En gång i en pjäs, jag minns ej nu
hvilken, hade en dalkulla kommit upp på
scenen och stod i en kuliss och såg med
häpen min på skådespelet. Gustaf Sundberg,
som ständigt hade fyr för sig, smög
sig då ned i maskinrummet, där
vattenslangarne lågo vid sidan af vattenkaren, och
fick där tag i en handspruta. Se’n han fått
den väl fylld, smög han sig till kulissrännan,
öfver hvilken kullan stod bredbent, och gaf
henne en stråle. Som dalkullor visst ej
alltid äro så väl klädda under, kom den kalla
duschen något häftigt. Kullan gjorde ett skutt
i luften och flög ögonblickligt mot utgången.
Det dröjde nog länge, innan hon satte sin fot
på en teater.
“Ja, glada och lustiga voro de många
den tiden. Nu äro de alla borta — håhå
jaja!“
Gubben Holmström suckade och skakade
sitt gråa hufvud.
“Nå, tänker herr Holmström icke vid sin
höga ålder draga sig tillbaka i ro och hvila
ut?“ frågade jag.
“Hvila! Hm, inte behöfver jag någon
hvila. Jag är gudskelof frisk och kry.
Teatern är mitt lif, och skulle jag sluta nu, så
tror jag att jag doge af sorg. Än blir jag
nog kvar några år. Jag är lycklig och har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
