Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
BROKIGT.
intresserade blickar och glada skratt ofta
framlockades af just samma ämnen, som hon så
trumpet afspisade med ett enstafvigt svar, så hade hon
besparats sorgen att gråta öfver sin egen dumhet,
ja, hennes tårar hade kanske alldeles torkat, ty
vid den åldern sörjer man sällan öfver någon
annan än sig sjelf. Solidaritetskänslan har ännu
icke vaknat, ty menniskan är aldrig så uteslutande
individ, så genomdrifvet egoist som då hon är
barn. Och Linda var ett barn, fastän hon icke
egde — och aldrig egt — denna sorglösa
glädtighet, som man anser såsom barndomens oskiljaktige
följeslagare, och som vi prisa såsom ett så
ovärderligt godt, derför att vi icke ega det sjelfva,
aldrig kunna vinna det.
Men det fans deremot i Lindas väsen — och
visade sig allt mera ju äldre hon blef — något
trolskt, något varmt och mjukt, som var lockande.
En skarp iakttagare skulle blott behöft se henne
till exempel slå armarne kring faderns store »Bob,»
egentligen hennes ende förtrogne vän. Den
hängifvenhet, med hvilken hon såg in i hans ögon
eller smekande lade hufvudet intill hans hals, skulle
ha sagt honom, alt. inom detta beherskade, stumma
barn slumrade en lidelse, som, en gång väckt,
skulle mäktigt rusa både henne sjelf och honom,
som lyckats väcka den, — våldsammare ju längre
den hållits nere i slafvisk sjelfförnekelse.
Den förste, som anade tillvaron af en
slumrande vulkan inom den lugna flickan, var rektor Alm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
