Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRUTSÄTTNINGAR.
23
var visserligen icke hennes egen skog på Sätershög,
men den kunde väl susa lockande och vänligt ändå,
tyckte hon.
Hon kastade ett löf i bäcken högt uppe. — Det.
var ett menniskolif. — Allt eftersom det fastnade
i tufvorna vid högra eller venstra sidan var det
en god eller ond menniska, bars det högt och lätt
på de små böljorna betydde det glädje och lycka,
drogs det ned i hvirflarna betydde det sorg och
bekymmer, följde det bäcken ända tills den flöt ut
i sjön betydde det ära och ett odödligt namn.
Det var en af hennes gamla lekar, som ofta
fångslat hennes intresse i timmar. Ilon hade många
gånger spått sig sjelf på detta sätt, bleknat då
hvirflarne gripit det bräckliga löf, i hvilket hon sett
sig sjelf, jublat då det sakta flutit ut i den
spegelblanka skogssjön, som låg gömd bakom trädgården
på Sätershög.
Hela naturen hade lif för henne, menskligt
lif, hon såg en bild i allt; för allt hade hennes
tanke en likhet, en knoklig gren, ett stympadt blad,
en bruten blomma, de voro för henne olyckliga
varelser, som väckte hennes medlidande, kräfde
hennes ömhet. Hon grubblade öfver deras olycka,
hatade menniskorna, som brutit blomman, hatade
Gud, som skapat grenen krokig.
Men i dag var naturen död för henne, hon
gaf sig icke ro att följa löfvets irrfärd mellan
tufvorna.
»Det är en dum lek,» mumlade hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
