Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
BROKIGT.
Minuter gingo, och en kvart, och ännu en.
Anders hade slutat den första visan och börjat en
ny. Och alltjemt sågo de hvarandra in i ögonen,
utan en åtbörd eller ett ord, med en trofast,
innerlig, öppen blick, som tydligare än alla ord sade
dem, att i deras själar aldrig funnits mer än en bild,
den de nu inpräntade af hvarandra.
Sommarnattens skymning hade lagt, sig öfver
nejden och sjön, den sista röda strimman hade
försvunnit från fjelltoppen.
Linda ryste sakta af nattkylan. Varsamt drog
Ove filten öfver hennes axlar och svepte den 0111
henne med öm omsorg. Så lade han hufvudet i
hennes knä och tillslöt ögonen, medan ett lyckligt
leende spelade kring hans läppar.
Linda kämpade en stund med sig sjelf, så
böjde hon sig ned, djupt ned — följande en
oemotståndlig inre drift — och närmade sina läppar
hans slutna ögonlock. Ove kände den varma pusten
af hennes andedrägt, och hans hjerta stod stilla
ett ögonblick. Var det inbillning, hade hon icke
andats en kyss på hans ögon? lians hjerna hade
nu icke rum för mer än den enda tanken, att hon
skulle göra så igen, men riktigt. Hennes varma
läppar mot hans ansigte — men sjelfmant, utan
hans bön! Intet kunde vara ljufvare än en sådan
besegling på det löfte hennes ögon nyss så
oförbehållsamt gifvit...
Liknande tankar rörde sig samtidigt inom
Linda.
Hvarför skulle hon icke våga?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
