Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
BKOKIGT.
De sutto tysta en stund; hvar tänkte sina
tankar.
Linda försökte föreställa sig, huru det skulle
vara, då han var borta, huru det var, innan han
kom. Det syntes henne så länge, länge sedan, hon
mindes ingenting, blott en stor ödslig- tomhet; och
sådan syntes nu också framtiden och ändå inte
rum för en gnista hopp. Sådan var hon alltid;
allting var gränslöst för hennes ohämmade fantasi,
som icke kände någon medelväg mellan smärtans
afgrunder och lyckans blå rymder.
Ove förargade sig öfver sin häftighet, men hon
var då också ett. litet våp. Alla kvinnor äro våp
och Linda icke bättre än de andra . .. Mon just
sådan behöfde hon bäst hans beskydd. Och hur
mycket ädlare och bättre var hon icke än ban,
hur mycket starkare att bekämpa sig sjelf. Han
såg bort till henne, der hon satt ett litet stycke
ifrån honom, och ban intogs af en känsla af
vördnad och djupt ansvar.
»Linda,» sade han mildt, »säg, att du tror på
mig! Jag skall skydda min lilla sensitiva mot alla
omilda vindar, och när jag är borta skall jag skrifva
till henne så ofta och så varmt, att hon skall
känna, att hon lefver med mig i hvar minut. Tror
du icke jag är stark nog att skydda dig, äfven då
jag icke är bredvid dig?»
»Jo, jag tror allt, då du säger det, du är
så stark och så god. Jag förstår blott icke, hur
du kan hålla så mycket af mig?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
