Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAMI’.
103
Den fuktiga nattluften svepte kring hennes
tinningar, och hennes hjerta bultade ... nej, hon
var mor, hon var kvinna och fick icke tigga om
kärlek...
Så vände hon om, såsom hon alltid gjort, och
knäböjde vid sitt barns bädd, bedjande om kraft
att bära sitt underliga kors.
Ändtligen somnar hon in och väckes först af
morgonsolen.
I dess disiga ljus synas henne nattens strider
såsom ett foster af en uppjagad fantasi, hon är
trött och känner blott en vemodig tomhet.
Stilla mottar hon sin makes morgonkyss och
lyssnar utan svar till hans skämt öfver hennes ro
att sofva. Han har redan arbetat många timmar.
»Du ser också så blek ut, du arbetar ut dig
på detta sätt,» säger hon.
»Åh pytt, jag är stark som berg; det är just
arbetet, som håller mig uppe.»
Så är han borta, och hon ser honom först till
middagen.
Så går det jemt, dag efter dag. Hösten med
sin vemodiga skönhet, sina mörka dystra kvällar,
lockande till öm förtrolighet, eller vintern med sin
skrämmande köld, som manar till värmande endrägt
kring lampan eller brasan, gör ingen ändring i
deras vanor. När helst vi komma, möter oss
samma tysta, döfva frid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
