Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110 .
BROKIGT.
hon i läkarens blick läste det bekräftande: »död!»
— den dagen de buro honom hem.
Nu var kyrkogården öde, endast
dödgräf-varne stodo på afstånd, väntande på att de
sörjande skulle aflägsna sig för att få skotta igen
grafven.
Linda stirrade ned i den. Hon spejade efter
en flik af kistan, men den täcktes fullständigt af en
rikedom af kransar och blommor — förmännens,
kamraternas, vännernas blommor, alla deras, som
i lifvet stått hindrande mellan honom och henne,
de hade ännu i grafven bredt ett blomstertäcke
emellan de två, som en gång lofvat hvarandra att
intet skulle kunna skilja dem åt.
Med det gamla vänliga ansigtet upplöst i tårar
betraktade modern sin dotter och sörjde mera
öfver den lefvande än den döde.
»Mitt arma barn,» snyftade hon, »jag vet,
hvad det är, dä döden tager ifrån oss det käraste
vi ega. Jag förstår hvad du lider. ..»
»Lifvet tog honom ifrån mig, långt innan döden
gjorde det,» mumlade Linda doft.
Modern förstod henne icke. Hon visste intet
om de hårda strider den unga kvinnan kämpat.
Men nu skulle hennes hjerta få ro —
känslolös-hetens tunga ro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
