Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I EN DRINK ARKS HEM.
117
Hennes ansigte var oregelbundet och alls icke
vackert, om nian granskade hvarje drag för sig:
munnen var för stor och fyllig, näsan för kort
och trubbig, pannan för hög och kullrig, men
skyldes till hälften af det rika halmgula håret, som
benadt långt till venster föll tungt och tjockt ned
öfver pannan; deremot var hyn frisk och klar och
tänderna afundsvärda; men bäst af allt var
ögonen — ett par stora, lugna, ljusblå ögon, som
hade en vana att se framför sig så trofast och
rättfram med en blick så trygg, att man kände
sig öfvertygad, att den aldrig behöft sänka sig till
jorden af blygsel och aldrig kunde svika. Den
svor mot det. skälmska leendet, trubbnäsan och
de lifliga gesterna — en egendomlig blandning af
trovärdighet och impertinens, som väckte allas
intresse, och detta intresse öfvergick vanligen till
sympati, då man lärde känna henne. Hon var
händig, rådig och rask, och derför förlät man
henne gerna, att hon ibland tog en ton och ett
sätt, som icke alldeles öfverensstämde med hennes
underordnade ställning som tjenarinna. — »Hon
är också för god att vara det,» tänkte Karl Johan,
der han låg utsträckt på gräset och tankfullt såg
på, huru hennes händer — alltför fina till och
med för en kammarjungfru — flinkt vickade
virk-nålen fram och åter.
Hon var alltid sysselsatt med en virkning eller
ett broderi. Karl Johan kunde icke undgå att
tänka, att det var ett föga passande arbete för en
fatlig bruksskomakares hustru. — Men det fick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
