Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
BKOKIGT.
hvars mun stod likasom en fradga och livars
djuriska blick oroligt försökte fästa sig på henne.
Det är ju samma ansigte, öfver hvilket hon
varit så stolt en gång, samma hufvud, som hon
med öfversvallande ömhet lagt vid sitt bröst och
sagt, att det var det käraste hon egde på jorden
— och nu! —
En rysning skakade hela hennes kropp, och
med ett skrik slog hon båda händerna för sitt ansigte.
»Karl Johan, gå — gå gä, säger jag!»
Men han gick inte. Ett leende af grym
tillfredsställelse krusade hans läppar.
»Hå, är du rädd för mej — hvad? Jag trodde
du var morsk i dag, jag. - Åh, Malitta min,»
sade han med en vämjelig efterhärmning af det
ömma tonfall, med hvilket han förr brukade
uttala detta smeknamn, »ska’ vi inte tycka om
hvarandra vi, som ä’ kärälskeliga makar — säg–»
Under det ban frainlallade dessa ord, hade
han slagit armen om hennes hals och satt sig ned
bredvid henne. Nu pressade ban hennes hufvud
hårdt intill sig.
»Släpp mig, släpp mig för guds skull!»
frampressade hon halfkväfd och försökte slita sig lös.
»Nej, hvarken för guds eller alla smådjeflars,
nu är du i mitt våld, och hvarken himmel eller
helvete kan rädda dig. Nu skall du få för att du
trotsar din man och bestjäl och bedrar honom . ..»
Emellertid hade hon medelst en sista
kraftansträngning- lyckats slita sig lös och skyndade
mot dörren — men ban förekom henne.–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
