Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
BKOKIGT.
»Ja, kära Per Nilson, det är icke Vår Herre,
som har sagt, att vi ska’ sitta med en psalmbok i
näfven hela sönda’n, det är menniskftpåfund som
så mycket annat.»
»Ja, de förbannade munkarne och våra prester,
som icke äro stort bättre,» inföll Sven Pålson.
»Tyst, tyst, hör han, banna inte presterna, de
äro guds tjenare,» sade madam Henrikson och
blinkade bortåt kammardörren, der fvra
barnhuf-vuden gång efter annan nyfiket tittade ut.
»Ahja, en får int’ för tidigt höra sanningen,»
mumlade Bengt halfhögt.
»Nej, nu är det tid, att vi gå hvar till sitt,
oin vi ska’ arbeta i morgon,» sade en af männen
och reste sig.
Man öfvenskom, hvilka som skulle båda upp
kamraterna, hvilka som skulle hemta materialet
vid fabriken m. m. som hörde till arbetets utförande,
och så troppade männen af; endast Lindkvist och
Bengt stannade ännu kvar. — Bengt sökte upp
sin Anna och satte sig med henne i spiselvrån,
der de sladdrade och smektes, som kärestafolk
pläga göra. De båda männen sutto vid bordet
och förde ett halfhögt samtal.
»Det går dock nästan för långt,» hörde de
unga Lindkvist säga — »att säga detta till
arbetarne nu, vore att sticka eld i halmstacken.»
»Det får man icke undra på, det kan komma
blodet att koka i gamla lugna arbetskauipar som
vi; inte är det konstigt då, om de unge ville slå
bakut. ’Bolaget ville oss väl’, sa’ han, men jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
