Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
BKOKIGT.
Alla lia samma mål, don gamla kyrkan på
höjden, genom hvars höga bågfönster ljuset strålar
ut och darrar på snötäckta grafvar och gamla
rostiga kors.
Våra slädar ha kommit in i raden bland de
andra. Der uppe på kyrkvallen flammar ett stort
bål af bloss, och rundt omkring det står en skara
af män, höga, mörka gestalter, hvilkas ansigten
fantastiskt belysas af den flammande elden. Äfven
vi kasta våra bloss på bålet, innan vi gå fram till
kyrkan, der vi stanna ett ögonblick och se oss
om öfver nejden.
Det är en imponerande, storartad syn, som
aldrig förgätes: vintermorgonens stillhet, afbruten
blott af bjellerklangen från när och fjerran, den
mörka gruppen nere kring det flammande, bålet,
fackeltåget borta på sjön, återgifvet i isspegeln —
och ända långt upp i fjellen kunna vi se, huru
vägen slingrar sig fram, markerad af blossen ...
Vi vända oss om, kyrkdörrarna öppnas, ett
haf af ljus strålar emot oss, och nu brusar orgeln
och församlingen stämmer upp i jublande kör:
»Var helsiul sköun morgonstund . . .»
Jag kan icke återge hvad jag tänkte i den
stunden, men då minnet irrar genom flydda tider,
stannar det alltid med saknadens vemod vid denna
morgon och hviskar: då var du barn ännu, tänkte
som barn och kände som barn, men den tiden
kommer aldrig, aldrig åter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
