Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRIHET.
185
Härtill kom också hennes sårade kärleks
grämelse: »han frågade ju alls icke efter hennes
tycken och önskningar, tänkte blott, på sitt egetnöje.»
»Alla hennes stolta, glada drömmar, hade de
blott varit irrbloss?»
Otålig vände hon sig fram och tillbaka i sin
bädd. Med armarne stödda mot hufvudgärdens
dynor stirrade hon modlöst ut i rummets dunkel,
men skuggorna skrämde henne. Öfverallt tyckte
hon sig se små ondskefulla tomtar stå och
hån-grina åt hennes maktlösa harm, och de växte
minut efter minut till kämpagestalter, som nalkades
hennes bädd, hotande att krossa hennes framtids
hopp. Hon gömde hufvudet under täcket, men
de förföljde henne ändå och hviskade förhatliga
ord i hennes öra om »svalnad kärlek» och »svikna
löften», ord, som förföljde och pinade henne, som
genljödo till och med i den solljusa
middagsstunden, om hon möjligen trodde sig ha märkt en
likgiltig blick i sin älsklings öga eller ett ord af
missnöje undsluppit honom.
Men då Hugo så i den tidiga morgonen kom
hem, uppfriskad och glad och hälft, skämtande
förebrådde henne:
»Hvarför sofver du icke, din lilla toka, utan
ligger och förderfvar dina vackra ögon med
nattvak,» icke kunde hon då möta hans vänlighet
med missnöje och sura miner; då vore det ju
hon, som vore stygg och oresonlig.
Och när han så berättade henne, hvad han
hört och sett och hvad han sagt, och hvad andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
