Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
BKOKIGT.
hatten, som hon borstade med nervös ifver. Hon
tyckte sig i hans tonfall spåra liksom ett ömt
öfverseende — sådant inan visar bortskämda barn
— och det irriterade henne. Så svarade hon:
»Nej tack! — det vill jag visst inte,» i en
ton, som tillbakavisade hvarje upprepande af
frågan.
Men då Hugo stod ined hatten i ena handen
och den andra på dörrlåset, frågade han ändå:
»Säg, Berta! bör jag icke blifva hos dig?»
»Nej, gå, gå!» Hon berörde flyktigt hans
läppar och stängde dörren efter honom.
»Gudskelof, hon var ensam!»
Hon gick in och kastade sig ned på soffan
med händerna för ansigtet.
Nu var det gjordt. Hon hade förrådt sin
svaghet. Hvad hon skämdes för sig sjelf — och
för honom. För första gången hade hon gifvit
honom skäl att finna henne besynnerlig, oresonlig
och nyckfull. — Och likväl visste han icke allt.
Han trodde, att, det blott var kärlekens egoism,
som beherskade henne. Han anade icke, hvad
hennes stolthet led; denna stolthet, som
förespeglat henne, att hon skulle blifva mera för sin make,
än de flesta andra kvinnor, som kommit henne
att så käckt förklara: »dit jag ej kan följa honom,
dit går ban ej». — Om Anna ändå till sist hade
rätt — om hennes förhoppningar voro för djerfva. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
