Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MO
BROKIGT.
och Strindberg och alla de andra, de äro icke
nya och icke intressanta mer. De äro rakt
ingenting att tala om. De »friska tankarne», de »fina
karaktärsteckningarne», den »geniala stilen» o. s. v.
— alla dessa fina uttryck och vändningar, som en
gång synts så nya och pikanta, de äro omtuggade,
vända och sammanstälda så många gånger, att de
förlorat både friskhet och genialitet. — Och något
nytt fins icke i stället. —
De känna båda, att det. föreslår en lång stiltje,
men söka dölja det för hvarandra. Ett vilja de
ännu behålla: tron på sin kärleks friskhet; men
då de vilja frossa i den som förr, fylla hela sin
själ med den, då räcker den blott till ett flyktigt
känslorus, som efterlemnar en ihålig tomhet.
Och inga barn få de. Till en början voro de
glada öfver det; de hade så nog af hvarandra. Nu
skulle det kännas som en lättnad. — Att få något
att tänka på, något att hoppas 1 — Men det kan
ju icke hjelpas. —■ — -—
På denna punkt stodo sakerna, då Hugo en
dag sade vid middagsbordet:
»Vet du, Berta lilla, nu har jag kommit öfver
något, som jag tror skal! intressera dig. Det
är icke mer och icke mindre än Stuart Mills
Om friheten’. Hvad säger du om det?»
»Jo, det skall bli mycket roligt, att höra.»
De slå sig ned som vanligt i salongen, och
Hugo börjar med »tillegnan», der den store
tänkaren tillerkänner sin afdöda hustru förtjensten och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
