Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förhoppningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 FÖUOP PNIKG AH.
mig änyo med en glädje, som man kan kän- ’
na men aldrig beskrifva.
Jag liälsade, ur djupet af ett tacksamt
hjerta, det nya lif som öppnade sig för mig, med
den fasta föresats, att, liända livad som ville,
jag alltid, ocli i allt skulle söka, — göra det
rätta och hoppas det bästa.
Två Sr sednare, satt jagen höst-afton vid
spiselden i min kära presIgård. Bredvid mig
satt min lilla älskade hustru, min söta
Wilhelmina och spann. Jag ville just för henne
läsa en liten predikan, som jag nästa söndag
ämnade hålla, och af hvilken jag hoppades
mycken uppbyggelse både för henne och
församlingen. Under det jag bläddrade uti den,’1
föll ett löst blad ut. Det var papperet, på
hvilket jag samma afton, för två år sedan, i en
vida skilld belägenhet, upptecknat mina
ljufva och sorgliga tankar. Jag visade det åt min
hustru. Hon läste, smålog med en tår i ögat,
och med en egen liten skälmaktig min, som
jag tror är henne allena egen, tog hon
pennan och skref på bladets andra sida,
Auctor kan nu af sin belägenhet göra
gndskelof en teckning i fullkomlig motsats med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
