Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som uppflammade. Röken kvirflade opp mot hålans
hvälfning och försvann genom osynliga remnor.
„Elden är varm i Nomas håla som i höfdingens
sal. Gå icke än, hör stormen, hör regnet. Norna
fraktar dem icke, hon bor i regnet, hon bäres af
stormen; men dessa makter ödmjuka sig icke inför
jordens väldige. Gå icke än, kinden är blek, han-
den darrar“.
„1 morgon“, sade Hildred, utan att svara på
Nornas inbjudning att dröja.
„1 morgon, om än vind och våg och sky lägga
sig deremot“.
Och Norna kom; men i feber och yrsel låg
Hildred. Hon talade: „Norna, jag skall dö, det
ropade stormen åt mig, det susade regnet för mig,
då det trängde tvert igenom min kropp och lade is
i min blod, det dånade vågen mot båtens kant. Jag
skall dö, men hon måste följa mig, hon måste ock
dö. Gif mig dolken der, fort. Hon måste dö“.
Brådskande grep Hildred dolken, men slängde
den långt ifrån sig. „Nej, dock icke dö. Hon är
så späd. Icke vill jag förtrampa den svaga. Hon
må lefva, blott hon icke griper efter hvad som är
mitt, mitt in i evigheten. Må hon lösa den förtroll-
ning hvari hon snärjer honom“.
Tyst låg Hildred en stund, men talade åter med
låg dämpad röst: „Norna, jag skall dö, men jag kan
det icke, om jag icke vet, att denna sachsiska flicka
alldrig blir Corallins maka, alldrig mitt barns mor“.
Opp reste sig den bleka, stirrande gestalten af Hild-
«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
