Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. De teologiska studierna - IV. Den religionsfilosofiska ståndpunkten 1820 - 2. Tegnér och Kant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
och ett högst tvivelaktigt sådant. En sådan åsikt är icke heller
ovanlig, tillägger Tegnér. »Ännu finnes mången som i poesien
nödvändigt vill höra en dygdepredikant, likväl troligtvis utan
att ana, huru platonisk han är.»24
Det är nu här Tegnér sätter in med en kritik, som tydligt
ger vid handen, att han lärt icke bara av Platon utan också
av Kant: den senare ger honom vapen mot den förre. Kritiken
mot Platons konstuppfattning är han ju icke ensam om. Den
har gamla anor. Redan nyplatonismen kom med sitt korrektiv:
den avskrev mimesisteorien. Föreställningen om konstnären
som en efterhärmare, vilken endast tecknar skuggan av en
skugga, måste efterhand avslöja sin orimlighet. Det
konstsköna hade icke mindre än det natursköna möjlighet att visa
sig transparant för det ideala. Det är alltså icke Tegnérs kritik
av Platons poesiuppfattning som sådan vi här ha anledning att
uppmärksamma. Den är bara helt naturlig för en estetiker,
som tagit så starka intryck av Schiller.25 Utan det som här är
av intresse är det sätt, på vilket han bedriver sin kritik. Det
är icke svårt att visa, säger han, att det är en orimlig fordran,
när man kräver att poesin skall uppträda såsom
dygdepredikant. »Ty varför skulle det sköna, som poesien eller konsten
i allmänhet söker, vara mindre värt än det sanna eller det
goda? Den estetiska förmågan varken kan eller bör
underordnas någon annan. Hon utgör tvärtom en integrerande del
bredvid och jämte, ej under den intellektuella och moraliska,
som är den egentligen förbindande länken, som är mänskliga
naturens medelpunkt. Poesien har därför sitt ändamål och
sitt värde inom sig själv. Hon utgör en stat för sig själv: det
första man hos henne måste erkänna är hennes
självständighet och oavhängighet. Hon är för fri, för ädel för att tjäna.
Det är även så orimligt att fordra, att hon skulle bidraga till
24 111:293.
25 Se Nilsson, Schillers inflytande på Tegnér och Tegnérs samtida,
Samlaren 1905.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
