Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Den teologiska problematiken - I. Förnuftet och uppenbarelsen - 1. Tegnérs Luther-bedömning - a. Upplysningsmässigt porträtt av reformatorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
Han betraktar Luther som »den sekulariske mannen, på
vilken allt ankom». I sina brev om människans estetiska
fostran har Schiller sagt något om konstnären, som man
kommer att tänka på, när man dröjer inför Tegnérs lutherbild:
»Konstnären är visserligen en son av sin tid, men illa för
honom, om han samtidigt är dess lärjunge eller t. o. m. dess
gunstling . . . Stoffet skall han visserligen taga från samtiden,
men formen skall han låna från en ädlare tid, från sitt väsens
absoluta, oföränderliga enhet.»2 Vad Tegnér, här applicerat
på Luther, säger om »den store mannen», är nästan som ett
eko av den schillerska tanken: »En stor man, även den störste,
är nödvändigt alltid en son av sin tid; men han är dess äldste
son, han är tidens fideikommissarius. Tidevarvet är hans, och
han förvaltar sitt gods såsom honom bäst synes.»3
Luther såsom snillet och hjälten är icke ett först 1817
producerat tegnérporträtt av reformatorn. Som nittonårig
skrev han en kandidatuppsats »Över Europas tillstånd vid
reformationstiden». Sedan han i typisk upplysningsanda
beskrivit situationen vid reformationens genombrott och
tecknat medeltidens mörker, apostroferar han Luthers insats
sålunda: »Äntligen uppstod Luther: ett snille mäktigt av ett
sådant företag som religionens och mänsklighetens allmänna
förbättring; med nog mod att mot vantrons jättemakt strida
ensam för förnuftets och sanningens rätt och med nog dygd
126). Georg Brandes har otvivelaktigt rätt i att Tegnér i jubelfesttalet
1817 hade behov av att ur sitt föremål hugga ut en frihetshjälte i antik
mening, liksom också däri, att minnestalet 1832 ger exempel på en
omedveten, apriorisk antikisering av kristna karaktärer. (Brandes, Esaias
Tegnér, sv. uppl., s. 60 f.) För det andra: när Tegnér 1824 sysslade med
dogmhistoria och dogmatik, föll liksom en skugga över hans tidigare
lutherbild. »De höga föreställningar jag fordom haft om Luther och
reformatorerna hava blivit mycket nedstämda», skrev han till Brinkman.
»Huru mången Luther behövde vi ej ännu!» (IV: 469). Detta uttalande
visar, att han i sin lutherbedömning 1817 icke grundar sig på autopsi.
- Schiller, Om människans ästetiska fostran, s. 56.
3 III: 144.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
