Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Den teologiska problematiken - I. Förnuftet och uppenbarelsen - 1. Tegnérs Luther-bedömning - b. Kantiansk syn på reformationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
ägna sig åt de vetenskaper och konster, som falla under dess
domvärjo, med samma frihet som om ingen gudomlig
uppenbarelse funnits.18
Det är uppenbart, att denna Ahlmans gränsreglering mellan
tron och förnuftet, som han menar sig finna hos Luther,
baserar sig på Kant och hans Kritik der reinen Vernunft.
Efter Kants gränsdragning kring kunskapens land är det, för
att nyttja Ahlmans bild, en löjlig och vådlig strävan att
limma ihop ikariska vingar och använda dem för att storma
himlen och stjärnorna. Sann kunskap är möjlig blott om det
som tillhör erfarenheten inom rummets och tidens
åskådningsformer: vad som ligger utanför de gränserna kan vara
föremål för tro men icke omspännas av vetandet. Influensen från
Kants teoretiska filosofi avskuggar sig i följande uttalande om
Luthers insats: »Det är icke blott de vetenskapsgrenar, vilkas
uppgift är att bestämma kvantiteter, att beskriva mått,
rymder och rörelser eller att undersöka och ordna naturens
krafter, som genom Luthers förtjänst fått sig frihet förlänad,
utan även själva filosofien — d. v. s. den filosofi, som vet
sina gränser, vilka på samma gång äro förnuftets — filosofien,
säger jag, har fått sin frihet spontant förlänad, men däremot
ej det godtycke, som en filosof förfaller till, om han anser
det vara sin uppgift att utforska trons hemligheter. Ty det
är det mänskliga förnuftets natur, att det som går utöver
sinnena visserligen kan tros och postuleras men däremot ej
framställas eller bevisas.»19 Dock har han givetvis icke dragit
18 a. a. s. 218 f.
19 a. a. s. 220. När Gustaf Aulén i sin inträdesföreläsning Den
dogmatiska traditionen vid Lunds universitet, Bibelforskaren 1915,
karakteriserar Kants betydelse för Ahlman, framhåller han, att det Ahlman fann
hos sin filosofiske läromästare var, oavsett dennes pliktetik, en »förnuftets
religionslära», vilken krävde sitt supplement av »kristendomens positiva
grundläror», men att han däremot icke lärt av Kant, att trostankarna ligga
på andra sidan om varje teoretisk bevisning och att teologien bör hållas
fjärran från metafysiken. Liknande omdöme om Ahlmans ställning till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
