Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Den teologiska problematiken - I. Förnuftet och uppenbarelsen - 1. Tegnérs Luther-bedömning - b. Kantiansk syn på reformationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
de avgörande konsekvenserna av denna sin lärdom från Kant.
Ty såsom den rationelle supranaturalist Ahlman är hävdar
han framdeles, att »förnuftets religionslära» behöver
kompletteras med »kristendomens positiva grundläror»20 utan att,
lika litet som den filosofiske mästaren själv, förstå, att den
kantska kriticismen i sina yttersta konsekvenser måste leda
till en uppgörelse med förnuftets religionslära. Därför att
Kant själv icke för religionens vidkommande drog
konsekvenserna ur sin kriticism, kunde han uppställa en förnuftets
religionslära eller en »Religion innerhalb der Grenzen der blossen
Vernunft», vilket från hans kunskapsteoretiska utgångspunkt
borde ha varit uteslutet. Ty förnuftets religionslära är för Kant
och Ahlman innehållsligt bestämd.
Denna kantianska grundinställning bestämde icke endast
Ahlmans utan också Tegnérs syn på Luthers gränsreglering
mellan förnuft och uppenbarelse. Man behöver icke
förutsätta, att Ahlman, som hade sitt tal vid jubelfesten utarbetat
långt innan Tegnér tog itu med sitt,21 delgivit denne sina
synpunkter, ehuru det är sannolikt. Överensstämmelsen i deras
lutherbedömning är tillräckligt förklarad med hänvisning till
bådas beroende av Kant. I sin skarpa vidräkning med det
begynnande 1800:talet, romantikens genombrottstid, gör
Tegnér ett i andra sammanhang citerat uttalande, där man bakom
orden märker antipatin mot dem som intet lärt av Kants
kopernikanska revolution i tänkandet: »I religionen prisar
man med rätta dess upplyftande kraft och den kristnas
företräde framför alla möjliga; men man betraktar den ingalunda,
Kant fäller Aulén i skriften Martin Erie Ahlman och Ebbe Gustaf Bring.
En teologisk strid i Lund på 1840:talet, s. 23 f. Auléns omdöme gäller
Ahlmans senare ståndpunkt och är fullt motiverat med hänvisning till
uppsatsen i Theol. Quartalsskrift 1828: Förslag till fred mellan olika
tänkande teologer. Men det gäller icke beträffande Ahlmans tidigare
ståndpunkt, såsom det nu bekantgjorda jubelfesttalet ger vid handen.
20 Se Auléns båda a. a.
21 Se brev till Hagberg, 111:317.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
