Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Den teologiska problematiken - I. Förnuftet och uppenbarelsen - 2. Den principiella grundsynen - a. Konflikten mellan ratio och revelatio en skenstrid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
bägge behandla likartade ämnen.»25 Att det principiellt sett
råder endräkt och harmoni mellan förnuftet och
uppenbarelsen utesluter ju ingalunda, att de i relativiteternas värld ofta
kollidera. På hemvägen från Uppsala blev hans första
ämbets-förrättning som invigd biskop att installera sin vän från Lund
och Härbärget C. I. Heurlin som kyrkoherde i Tolg, Asa och
Tjureda församlingars pastorat. I sitt installationstal
kommer han in på samma tema. Han gör därvid en distinktion
mellan två slags övertygelser, som i detta sammanhang är av
intresse:
»Det gives en art av död övertygelse, som vinnes med
liten kostnad och egentligen består endast däruti, att man ej
med något allvar tänkt över den tro man bekänner. Men en
dylik tro kullstjälpes lätt av de lösaste inkast, det är ett träd
utan rot, som ej kan bära några frukter. Det gives åter en
art av tvivelsmål, som födes av själva prövningen och
egentligen ej är annat än ett självständigt sinnes bekymmer över
troslärornas outgrundlighet eller deras skenbara stridighet
med förnuftets allmänna sanningar. Ett sådant bekymmer är
så långt ifrån att vara straffbart att det snarare är säkraste
beviset därför, att man med allvar behandlar mänsklighetens
viktigaste angelägenheter. En tänkande man vill ha sin tro
byggd på säkra grunder, han vill ha räkningen uppgjord
mellan förnuftet och uppenbarelsen, han blyges för att med
läpparna bekänna vad antingen hans förstånd ej insett eller
åtminstone hans hjärta ej omfattat, han vill icke att hans
övertygelse skall förestavas honom såsom en omyndig eller
hans väsens innersta helgedomar, hans tro och hopp upplösas
i tomt munväder. I synnerhet är detta slags tvivel vanligt för
dem som i mer eller mindre mån mätt kunskapens djup och
därigenom vant sig att i allt lita på sin egen forskning och ej
gärna vilja erkänna någon högre domstol än det mänskliga
förnuftets.»26
25 IV: 126. 26 IV: 138.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
