Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Den teologiska problematiken - I. Förnuftet och uppenbarelsen - 3. Behovet av en särskild uppenbarelse - b. Visshet genom influens av teologien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
fåtal har tid och kraft att mäta filosofiens djup. Den är osäker,
omringad av tvivel och svårigheter, och den kan icke till följd
av den ständiga växlingen av filosofiska system och den strid
med sig självt, vari människoförnuftet i sina främsta
representanter synes vara försatt, giva vare sig ro och frid eller fast
övertygelse. Förnuftet kan icke tillfredsställande klargöra den
i moraliskt hänseende så viktiga frågan om Guds enhet, icke
ställa idén om själens odödlighet utom allt tvivel och icke
slutgiltigt besvara frågan, huruvida Gud förlåter synd och under
vilka betingelser han gör det, och följaktligen icke med alla
dessa brister allmängiltigt begrunda moralen och dygden. Men
i stället för att inlåta sig på det svåra och för all religiositet
farliga beviset för dessa satser borde man, säger Bretschneider,
hellre ha åberopat, att religionen, om den skall väcka ett
allmännare religiöst liv och säkra sitt inflytande över det
borgerliga samfundslivet, behöver stiftandet av en kyrka.41 Den
naturliga religionen har aldrig varit kyrkobildande eller i stånd att
frambringa ett religiöst gemenskapsliv. För det ändamålet
behövs nämligen en historisk auktoritet, som framställer sig
såsom gudomlig och därigenom har tillräckligt anseende och nog
makt över människorna för att förena dem till ett religiöst
helt.42
När Tegnér som vi sett från att ursprungligen ha satt den
teoretiska nödvändigheten av en särskild uppenbarelse i fråga
efter hand kommer till en ändrad uppfattning, så presterar han
lika litet som Bretschneider något bevis för en sådan
uppenbarelses nödvändighet. Den ortodoxa demonstrationen utifrån
fallet och status corruptionis har han ingen användning för
på grund av sin relativt optimistiska tro på lumen naturale.
Detta är indirekt sagt i det citerade yttrandet: »När jag säger,
att mörkret bor inom oss, så menar jag därmed ingalunda, att
41 Bretschneider hänvisar till Kant, Religion innerhalb der Grenzen der
blossen Vernunft, s. 137 ff., och de Wette, Rel. und Theol., 2:dra uppl.,
s. 72 ff.
42 Bretschneider, a. a. s. 120 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
