Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Den teologiska problematiken - I. Förnuftet och uppenbarelsen - 7. Uppenbarelsebegreppet - c. Uppenbarelseperdurationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
263
Malmbäck 1828: »Gud verkar vanligast genom människor och
naturliga medel. Han har icke blott förutsett världens gång
utan även av evighet inrättat den så, att hon utan hans
omedelbara inverkan går till det mål han henne föresatt haver. Men
om han någon gång griper in som det vill synas på ett mera
omedelbart sätt i världsstyrelsen, då är det endast i de stora
världsomvälvande ögonblicken, då tidens tornur är utlupet,
hjulen måste smältas om och timmarna täljas efter en annan
måttstock. Då kommer den Högstes kraft och överskyggar
mänskligheten, då rämnar förlåten i templet och genom den
rämnan blickar människosläktet upp till en annan himmel och
till andra stjärnor. Men merendels går allt sin jämna,
naturliga gång, och det fordras inga övernaturliga krafter, ingen
särskild ingivelse att i mer eller mindre mån medverka till
den Högstes avsikter. Ty det varigenom vi uppbygga Guds
tempel på jorden, det varigenom icke blott kyrkan utan även
mänskligheten består, det är ju förnuftets ljus och samvetets
vittnesbörd, som äro gemensamma för alla.»2
När Tegnér här säger, att Gud icke blott förutsett världens
gång utan även av evighet inrättade den så, att den utan hans
omedelbara inverkan går sin gång till det av honom
före-satta målet, så synes han förutsätta en prestabilerad harmoni
och kommer upplysningstidevarvets deistiska betraktelsesätt
nära. Men han intager icke en konsekvent deistisk ståndpunkt,
såsom Brandes och Granfelt utifrån sina diametralt motsatta
aspekter velat göra gällande.3 Ty han gör ett högst
betydelsefullt tillägg, som icke får förbises: någon gång, dock endast
i de stora världsomvälvande ögonblicken, griper Gud in på ett
mera omedelbart sätt. Att det här föreligger en inkonsekvens
i hans tänkande och att han försöker förena till ett heterogena
aspekter är uppenbart. Man kunde fråga: var då icke
världsurmakaren kompetent att konstruera ett sådant tidens tornur,
2 VI: 239. Jfr X: 53 f.
3 Brandes, Esaias Tegnér, s. 49. Granfelt, I tidens frågor 11:397.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
