Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Den teologiska problematiken - II. Försoningsidén - 2. Influens av de Wettes korsteologi - c. Försoningsmotivet i Fritiofs saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
315
Men vari består det onda, nattens blinde Höder? Svaret
lyder så:
»All tid är ifrån sin början grumlad evighet,
allt jordiskt liv år avfall från Allfaders tron.»
Detta är ju platonism av renaste vatten. När tiden
betecknas som från början grumlad evighet och hela jordelivet som
ett avfall från Gud, innebär detta, att den materiella tillvaron
betraktas som en olycka och människans liv som i sig självt
orent och fläckat — »lågt är allt, besmittat allt, som dväljes
under stjärnorna». Dualismen i tillvaron skådas äkta
pla-tonskt under metafysisk aspekt: idévärlden contra
sinnevärlden. Synden blir metafysiskt bestämd — man kunde säga
ödesbetonad. Jordelivet är på en gång straff och prövning.
Och prövningen, det godas eldprov, innebär rening. Genom
denna rening går vägen tillbaka till Allfaders tron: »försonas
är att vända renad dit igen». Detta det godas renande
eld-eller slutprov är döden. Därför ligger det avgörande i det här
utförda försoningsperspektivet i dessa ord: »på jorden går
försonarn kring och heter Död». Parallellismen med
försoningstanken i solsången är uppenbar. »Försonaren blir lika
äkta hellensk som synden», säger Söderblom, »han heter icke
Kristus-Balder, utan han heter döden.»9 Det kosmiskt
orienterade schemat med fallet i preexistensen, straffet och reningen
i tidsexistensen och den återställda harmonin i postexistensen
är konsekvent genomfört. Men denna »högre» försoning har
ett stilla förspel i människolivet. Denna »ringare» försoning
inom tidens gränser beskriver baldersprästen i fortsättningen
av sitt tal sålunda:
»Hon är som skaldens löpning på sin harpa, när
med konsterfarna fingrar han slår sången an
och stämmer tonen sakta prövande, till dess
att handen griper väldigt uti strängens guld.
9 a. a. s. 74.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
