Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Den teologiska problematiken - II. Försoningsidén - 3. Växjöbiskopens försoningslära - a. Centralmotivets perduration
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
325
I malmbäckstalet samma år, som vi i annat sammanhang
citerat, skymtar försoningstanken fram: »1 kunnen alla, var
och en i sin stad, bidraga med sin skärv, med sitt sandkorn,
till byggnaden av det stora templet, som omfattar
mänskligheten, vars valv är som himlavalvet, vars tornspiror räcka
över stjärnorna; det stora, det himmelsvida templet, vars
grundval är lagd icke i de dödas gravar utan i varje levande och
förädlat människohjärta; det templet, vars altartavla är icke
ett målat bräde utan de eviga lagtavlorna i vårt bröst, som äro
äldre än Sinais; det templet, vars överstepräst är icke ett vanligt
människobarn, utan Jesus Kristus, Guds enfödde Son, emedan
Gud, som uppenbarar sig överallt, uppenbarade sig klarast
hos honom, som var världens försonare, emedan han försonat,
icke Gud med människan, utan människan med Gudi, som
befriat oss ifrån syndens herravälde, därigenom att han i sin
egen levnad visat oss helighetens väg, som är allas vår frälsare
genom sin lära, den han bekräftat med sin död.»4
Döden som bekräftelse på läran är ju liksom mycket annat
i denna framställning en av de Wettes synpunkter, vilken
några år senare kom att spela en dominerande roll i Tegnérs
försoningstänkande. Moralismen i slutorden är också
besläktad med moralismen hos de Wette. Den exemplifierar de
spänningar, för vilka centralmotivet utsättes, men utgör ingen
instans mot antagandet av dess perduration. I det av Tegnér
författade utskottsutlåtandet vid riksdagen 1829 med anledning
av motion om vissa helgdagars försvinnande eller förflyttning
till söndagar, gör han följande intressanta uttalande:
»Långfredagen och de minnen den återkallar utgöra på en
gång den dogmatiska och historiska kärnan av kristendomen,
det är hjärtat av den tro, vi alla bekänna, det är högaltaret i
den kristna kyrkan. Även den, som icke vill offra där, som
i kristendomen endast ser en moralisk världsanstalt utan något
omedelbart inflytande av gudomen, måste ändå vörda denna
4 VI: 241.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
