Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Den teologiska problematiken - II. Försoningsidén - 4. Försoningsidén och religionssynkretismen - b. Religionssyntesen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344
Då blir jorden för liten, för kvav, och till himmelen hemsjuk
längtar den vilsne igen, och andens längtan är andakt.»
Dessa ord, som läggas i den kristne prästens mun, dikteras
av den platonska totalsynen: preexistensen, antropologien,
anamnesistanken och erosinställningen bära därom syn för
sägen.
Söderblom har uppmärksammat två i Tegnérs
produktion ofta förekommande uttryck, som röja det antika och
platonska draget i hans fromhet — »tidens hittebarn» och »de
stackars dödlige».1 Det är ingen instans mot detta påstående,
om vi uttala den förmodan, att hittebarnsstereotypen möjligen
ingivits honom av Fichte. Denne höll 1806 i Berlin de
uppmärksammade föreläsningar, som 1808 utkommo i bokform
under titeln »Die Anweisung zum seligen Leben». Företalet
är undertecknat i april 1808. I den första föreläsningen
förekommer hittebarnsbilden: »Så irrar evighetens hittebarn
vacklande och osäker omkring i öknen, utstött ur sitt fadershus
men ständigt omgivet av sitt himmelska arvegods, som han
blott i sin ängslan rädes att taga i besittning, och söker
överallt reda sig en boning, lyckligtvis påmint om, när den ena
efter den andra störtar ihop, att han icke skall finna frid
förrän i sin faders hus.»2
Första gången Tegnér använder hittebarnsbilden är i dikten
Resignationen av 1808. Då någon närmare uppgift om
tillkomsttiden för denna dikt icke står till buds än det angivna årtalet,3
låter det väl tänka sig, att Tegnér, innan han skrev Resignationen,
hunnit läsa Fichtes bok och lagt beslag på hittebarnsbilden. Den
följer honom sedan genom åren. Sista gången han använder den
är i ett tal vid ett barndop 1839, där det heter: »Onelcligt är att,
utom den kristna kyrkan, människan mer eller mindre är ett
hittebarn i tiden, som icke vet, varifrån det kommer eller vart
1 Söderblom, a. a. s. 81 f.
2 Fichte, Vägen till ett saligt liv, s. 61.
3 II: 477.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
